Min rumpa är inte för bred..............

............den är för hög!

Det fick jag lära mig igår när jag mot mycket bättre vetande följde med min kära granne på ett så kallat "Core"-pass.
Inte var det första gången jag provade på detta Core, elle som jag vill kalla det "träningförredanextremtvältranademänniskormedgodbalansochlångaarmar".
Nej nej jag och en annan vännina provade på detta redan för flera år sedan och svor sedan på att aldrig göra något så förnedrande igen.
Men mitt minne har ju alltid varit lite sådär....

Sagt och gjort så stolpade jag in där i salen, lite sådär lagom sen och stressad. Redan svettig och med samma tröja på mig som jag jobbat i hela dagen, för en träningströja hade jag tydligen glömt.

Ok, fram men en såndär matta och tränga sig ner i den väldigt lilla salen bland alla andra som jag utan att överdriva LÄTT väger ca 30 kg mer än.... Jorå så atte....

Ledaren, en ung tjej var nog en av de absolut mest vältonade människor jag har sett, å snygg som få.....naturligtvis.....

"Stå på alla fyra och sträck ut höger arm och vänster ben, växla sedan."
Visst det kan jag fixa, nemas problemas.

Plankan, jobbigt men inte heller den några större bekymmer. Ligg och rygg och sträck och böj och hej och hå.... jo då, bara man tar bort det faktum att jag mest liknar en övergödd säl som ligger och plaskar på golvet, så går det ju riktigt bra!

Sen sätter sig den supertränade supersnygga ledaren upp, för ny ska vi träna övre ryggen och nedre magmusklerna eller hur det nu var.

"Sitt på rumpan, lyft upp benen och luta er bakåt. Hitta balansen på sittbenen."

Ursäkta? Sittbenen? Lilla vän jag är 165 cm lång och väger 110 kg.....jag har inte känt mina sittben på jag vet inte hur många år.... Jag är inte ens helt säker på att de finns och om de finns vore det som att balansera en elefant på en golfpeg....... omöjligt alltså!

Tittar lite smått desperat på min granne som snabbt fattar galoppen och visar mig ett annat knep.
Tack och lov.

" Nu sitter vi på rumpan, sätter ned händerna i marken och lyfter upp rumpan en liten bit över marken."

Å där var det liksom kört för min del....
Jag når nämligen inte ner!
Om jag sitter på marken och sätter ner händerna så när jag inte ner!
Min rumpa är för hög, eller så är mina armar för korta, eller så är min rygg för lång
jag vet inte riktigt...nåt fel är det i alla fall!
Provade att knyta händerna för att få lite extra längd med det hjälpte föga.
Det är då man inte är sådär jäkla nöjd med att trängas i en liten sal med speglar ÖVERALLT!
Men efter en stund hade ändå alla gungat klart med sina låga rumpor och långa armar och träningen var över.

Ja inte vet jag riktigt vad jag ska tycka om Core, eller "träningförredanextremtvältranademänniskormedgodbalansochlångaarmar" som jag nog ändå vill kalla den.
Den är nog bra på sitt sätt och jag kan tänka mig att planka på lite hemma sådär i min ensamhet framför tvn eller nåt sånt.
Men det dröjer nog lite innan jag går dit och ålar runt på golvet igen....

Skrivpuff 11-12-12 Symmetri

Som bitarna i ett pussel
passar vi inte
Någon vidare symmetri
har vi aldrig haft
Du drar åt ditt håll
Jag drar å mitt
På mitten möts vi
och älskar varandra

Julafton

Den här texten har jag skickat in till en tävling där temat skulle vara Jul.
Tja, jo det är det ju....typ....



”Skynda dig! Kalle Anka börjar!”
Pappa ropar och han springer så fort han orkar in i vardagsrummet. Där väntar mamma och pappa med pepparkakor, lussebullar och glögg.
Det luktar så gott! Benjamin syrsa önskar God Jul, och så sitter de där uppkrupna i soffan och myser. Att håret är blött, spelar alls ingen roll.
Mamma skrattar högt åt Kalle Anka i husvagnen och säger att precis sådär ser han också ut när hon väcker honom om mornarna.
Så högt skrattar hon att det ringer och susar i öronen. Men det bryr han sig inte om. Han är så lycklig att få vara här, med mamma och pappa.
Bara de tre, precis som det ska vara.
Nu börjar Robin Hood och det är så spännande att han kryper upp i pappas famn. Pappa kramar honom hårt, jättehårt.
Det trycker över bröstet och han känner sitt hjärta dunka där innanför. Men med pappas armar runt sig känns allt tryggt, allt är som det borde vara.

Advenstljusstakens fyra ljus brinner med höga lågor. Han stirrar in i ljuset och världen runt om honom blir suddig. Mamma skrattar fortfarande och pappa håller honom hårdare och hårdare. Håret är blött och kanske är det också lite kallt.
Han vet inte riktigt.
Allt han vet är att han vill stanna här, precis här, i soffan med mamma och pappa och Kalle Ankas jul.
Han ser upp på dem, men nu syns de inte så bra längre. ”Mamma?” Frågar han, men hon hör honom inte. Bara skrattar och skrattar. Öronen susar och ringer, det gör ont. Det gör ont i kroppen också.
Pappas grepp är så hårt att det är svårt att andas. Han försöker förklara att han inte alls är så rädd för Robin Hood, han är en stor kille nu. Fem år, hela handens fingrar!
Men när han försöker prata med pappa så sticker det bara i halsen och inga ljud kommer fram.

Han är så lycklig……eller? Håret är så blött och det rinner ned i ögonen. Klibbigt, det är svårt att se. Han vill ju se mamma som är så glad och pappa som är så snäll.
Men det är så svårt. Borde han vara rädd? Hjärtat bultar lite mindre nu, tystare på något sätt. Jultomtens leksaker sjunger och spelar på tv:n. Det låter väldigt långt bort.
Mamma skrattar och skrattar, eller skriker hon? Varför skulle hon skrika, de är ju så lyckliga?! Det är kallt nu, han fryser.
Det är konstigt, för ljusen brinner fortfarande och lågorna är jättehöga. Blå och röda är de, lågorna. Det är konstigt, men fint.
Pappas armar släpper taget nu. Det blir ännu kallare. Mamma gråter, skriker, han hör det nu. Så dumt. Det är julafton och Kalle Anka. Då ska man inte vara ledsen. Fast Kalle verkar vara slut nu, han kan i varje fall inte längre höra tv:n.
Men snart kommer tomten väl? Dumma kladd som bara rinner i ögonen så han inte kan se. Armen vill inte lyfta sig för att torka bort det.
Det är mörkt nu. Väldigt mörkt. Mamma gråter, men nu kan han knappt höra henne längre. Det är synd om mamma som gråter.
Han hör något annat tydligt nu. Det är hjärtat.
Det pickar och slår så fint och tyst och långsamt.
Han är så trött, så väldigt trött.
Snart så kommer Tomten

Och nu, är allt, tyst.

Prövningar

En stor prövning för mig verkar att vara att hålla liv i den här bloggen! =)

En annan prövning just nu är organisation. Tanken slog mig lite som en hammare i huvudet.
"Snälla lilla Jenny du är 31 år och har ungefär noll koll på nästan allt här i livet!
Om du vill lyckas så måste du jobba lite för det också!"

Mhhhmmmm

Så jag har bestämt mig för att bli organiserad, ekonomisk och taktisk och en massa andra fina ord jag just nu inte kan komma på!

Det går ganska bra hittills tycker jag.
 Man kan ju faktiskt laga mat även på helgerna, man behöver ju inte köpa ute bara för att det är lättare.

Det ÄR mer ekonomiskt att veckohandla och det behöver inte vara några kulinariska svåra rätter heller. (who would have known)

Om man faktiskt bestämmer sig för att gå och träna oavsett vad som händer, så gör man det också och roligt är det dessutom..... till och med att promenera.

Om man planerar t.ex kläder och sådant kvällen innan så SLIPPER man stressa på morgonen.

Om man bara skriver ner allt som ska hinnas med och följer det så hinner man med jobb och plugg och träning OCH familj!

Helt otroligt ju!!

En annan prövning är att finna ljus där det bara ser ut att vara mörker. Jag vet att en av mina närmaste är på ett väldigt mörkt ställe just nu. Men jag hoppas och tror att hon ser ljuset och kämpar för att nå det.

Du finns i mitt hjärta...

Så vad har mer hänt sedan jag skrev här sist?
Hmmm...undrar om det finns något piller för bättre minne.

Jo jag pluggar ju lite. Två kurser i barnlitteratur.
Kul, men jag har verkligen inget läshuvud. Skriva, ja. Läsa, ja.
Skriva och läsa fackmässiga termer.....´Jenny vill sätta sig i ett hörn och gunga fram och tillbaka....
Men det ska nog gå bra!


Jo jag har ju blivit frälst också....................erkänn nu att några av er hajade till...
Jag har blivit frälst av boxning. Ja alltså inte den där slå någon på käften boxning. Nej nej jag är alldeles för feg för det.
Nej jag menar box, som på gym box.

Shit vad roligt det är.
Äntligen något som tar helt musten ur en.
En träning som får en att må illa av ansträngning. I like it!!!

Å mer?
Jo jag håller ju på med projekt rensa här hemma.
Nu ska fan allt som inte används ut!
Deeet går ju sådär måste jag säga.
Någon som har några extra timma på dygnet att låna ut så hojta...

Jag har hittat en ny kärlek också......ahaaaaa nu hajade du till igen!
Vi har köpt en ny säng!
Tydligen så sover vi i snitt 27 år av våra liv. (i mitt fall tror jag dock att det ligger runt 20) Men i alla fall. Varför snålar man då gärna in på något så viktigt??
Nu har vi i all fall inte gjort det! Å jag ÄLSKAR min nya säng!  Deeeelux!
Å bara jag får undan det vi INTE ska ha så kan vi ta hem den nya soffan också!
Weiiii!

Den lilla shopaholicen i mig jublar av glädje!!

Snart lär hon gå och gömma sig dock.... julshoppingen närmar sig.
I do not like that.
Min hjärna stänger av vid alldeles för mycket folk och trängsel...

And speaking of...

Jo jag var ju på Twilight eventet på Hovet med Robert Pattinson (ahh) och Ashley Green.
Ja jag var där trots att jag är 31 år och minst 10 år äldre än 95% av alla som var där och det skäms jag inte ett dugg över.
Vad jag dock skäms över, som en hund...är upplägget!
Allvarligt, här kommer alltså några av VÄRLDENS mest kända skådespelare, just nu och frågan som intervjuaren kommer på att fråga är: "What would you like to say to your fans?"

Ehh.. ja, de kunde ju liksom inte säga så mycket alls eftersom det skreks något alldeles hysterisk. Jag trodde ju i mitt lilla stilla sinne att det skulle vara intressant att höra vad de tyckte om den nya filmen, hur inspelningen var och kanske vad de planerade att göra i framtiden.
Men det jag hörde var:

IIIIIHHHHHHHIIIIII I LOVE YOU ROOOOOOOOOOOOB!!!!!!!!!!!

Yeah right!

Visst de är bara typ 15 så man får väl ha lite överseende......eller NEJ förresten det behöver man inte ha! Jag var inte sån när jag var 15! Har alla tappat sina förstånd eller vad är problemet.
Dessutom så kommer de sitta där nästa år igen på något annat event med någon annan skådespelare och skrika EXAKT samma sak.

Ibland förstår jag bara inte.....

Ja, ja.
Ikväll har jag i alla fall snabblyssnat lite på nya Soundtracken till Breaking Dawn
(Djup lycklig suck...)

En vacker dag ska jag sätta mig ned och försöka förklara hur det kommer sig att jag är så fruktansvärt förälskad i de där böckerna.....

I morgon och på fredag blir det vabb med Eddie.
Han hostar som en lungsjuk så vi ska försöka kurera det med film och mys i soffan.
Helt ok med mig faktiskt.


Sådär jag Chatto!
Nöjd nu?! =)

God Natt alla!

En bön, eller en ringa önskan eller kalla det vad FAN du vill!

Kära Gud.

Du och jag har ju inte pratat sådär vidare värst mycket genom åren. Ja jag kan faktiskt inte komma på att jag har bett dig om någonting alls förr, så jag antar att jag har en hel del sparat då??

I alla fall så har jag lite önskemål nu angående mitt såkallade liv.
Ja, jag är väl i det stora hela ganska nöjd, jag menar det kunde ju vara så mycket värre.
Men ändå, några små ändringar skulle inte vara helt fel!

Då börjar jag!

Först och främst boendet.
Jag vill bo i ett hus. Hellst i tegel eller om det nu inte går ett i trä med jäkligt bra trä och nymålat.
Jag stannar hellst kvar i Hällby, men jag kan i absoluta nödfall tänka mig runt Sundbyholm eller Borsökna.
Absolut inte Ärla eller Kjula eller något annat väldigt off ställe.
Huset behöver inte vara lyxigt eller nytt eller något sånt, men vissa saker vore önskvärda.
2 badrum! Det är nästan det viktigaste.
4 sovrum. 1 till mig och Robban, 1 till Eddie, 1 gästrum och
1 "härläggervialltskräpsomviintevetvadviskagöraavrum".
Kök med stort skafferi och fullstor kyl och frys.
Plats för ett matbord med minst 6 personer.
Vardagrum som är stort nog att rymma både en hyffsat stor soffa och ett matsalsbord med plats för ska vi säga 8 personer?
Jag blir glad om det finns en inglasad veranda med öppen spis, men det är inget nödvändigt!
En grovingång med tvättmöjligheter för smutsig hund vore guld värt.
Många förvaringsmöjligheter vore också toppe och pricken över i vore en gillestuga!
Trädgården behöver du inte alls tänka på. Så liten som möjligt är så bra som möjligt.
Hällby som sagt men gärna då längs någon av grusvägarna så det blir lite landet känsla.

Jag bor ju gärna på en liten gård eller bredvid en liten gård så det inte blir så långt att gå till mina
hästar som jag ju också gärna vill att du fixar.
Jag tänker mig 1 stor häst, typ kanske en nordsvensk/frieser korsning som jag kan använda till distansritt och lite hobby hoppning. Samt 1 liten shetlandsponny som kan gå som sällskap men även roa Eddie samt användas inom mitt yrke som vi kommer till snart.
Ett par hundar till vore också bra, även de för yrkets skull. 1 lite mindre hund, kanske en pudel eller något sådant som kan vara bra för allergiska personer och en större hund, jag tänker mig en Weimaraner eller liknande.
Katter är ju också trevligt. Kanske ett par orientaler eller något sådant. De måste gilla att vara ute mycket!

Så var det ju det här med jobb. Missförstå mig rätt nu. Jag är glad att jag redan har ett jobb.
Men det känns lite frustrerande att jag slänger bort över 50 timmar i veckan av mitt liv på "nödvändigt ont".
Jag tänkte mig istället fler små jobb som jag kan bestämma lite mer själv över.

Mitt huvudjobb tänkte jag skulle vara att jobba med mina hundar. Jag tänkte jag skulle utbilda dem till att bli vårdhundar och sedan åka runt till skolor, äldreboenden, sjukhus, fängelser m.m, jag är öppen för förslag.
Jag inser även att det inte lär finnas ett tillräckligt stort behov för att täcka en heltidstjänst med det och inte
lär jag få så mycket betalt heller.
Därför har jag tänkt ut 2 st extrajobb som jag kan ta till när det kanske tryter lite i kassa eller när jag vill ha lite extra pengar.
Det första är på biblioteket. Kanske kunde jag jobba på barn/ungdomsboksavdelningen, jag skulle kunna ha hand om bokcirklar för ungdomar. Ha möten på kvällarna och disskutera de senaste vampyr, ängel och kärleksböckerna eller något liknande.
Det andra extra jobbet är biografen. Där tänker jag mig dessutom att jag får tillgång till en hel massa gratisbiljetter och dylikt.

Dessa jobb räknar jag med att jag skulle kunna spendera ca 75% av en vanlig heltid med. Inte mer. Jag vill ju gärna ha lite tid till min familj, mina djur och mina vänner också.

Som sagt. Jag brukar ju inte be dig om saker, jag tycker väl att denna ringa önskan inte är alltför mycket att begära.

Eller?

Skrivpuff den 6/9 Skriv om att bekymra sig.

Grattis du är gravid, eller du har nyss fått en liten bäbis!
Låt mig berätta för dig vad som nu väntar i resten av ditt liv! =)

Gravid: 9 månader av oro... tänk om det blir missfall, tänk om jag mår illa, tänk om bäbisen inte är friskt, tänk om något händer vid förlossningen, tänk om jag inte tycker om barnmorskan, tänk om pappan inte vill ha bäbisen, tänk om JAG inte vill ha bäbisen, tänk om jag inte kan älska bäbisen, tänk om bäbisen blir ful, täk om jag blir tjock, tänk om, tänk om, tänk om...

Spädbarnstiden: Andas han? Varför andas han sådär? Ska han andas sådär? Varför skriker han? Varför skriker han inte? Varför sover han aldrig? Varför sover han så mycket? Varför vill han inte amma? Är det något fel på mina bröst? Varför ammar han heeeela tiden? Andas han nu? Varför sover han aldrig? Andas han nu?

Bäbistiden: Andas han? Varför vill han inte äta smakportioner? Varför kryper han inte? Är han normal? Varför får han inga tänder? Andas han? Varför växer han så långsamt? Varför växer han så fort? Ska han se ut såhär? Hur ser andras bäbisar ut? Varför vaknar han så mycket på nätterna? Varför somnar han inte? Andas han?

Småbarnstiden: Andas han? Varför lyssnar han inte? Varför pratar han inte? Varför pratar han hela tiden? Slog han sig nu? Varför kan inte han när ALLA andra kan? Varför vaknar han så tidigt? Varför lyssnar han inte? Varför är han ledsen? Har han kompisar? Är någon dum mot honom? Trivs han på dagis? Vart är han nu då? Han är borta! Vart i helvete är han? Där! Puuuh! Vart är han nu då? Varför lyssnar han inte? Varför trotsar han så? Andas han??

Ja längre än så har jag själv inte hunnit men jag är ganska säker på att bekymren fortsätter!
Så GRATTIS du är gravid eller har precis fått barn!
Välkommen till en värld av bekymmer! Underbara bekymmer! =)

och för er som undrar över rubriken.... http://www.skrivpuff.blogspot.com/

Ofattbart.

Först vill jag att ni ska fundera på hur många 100 personer är?.
Det är fler än i din klass. Fler än i ditt hockeylag eller fotbollslag. Kanske fler än dina facebook vänner.
Tänk efter lite, 100 personer är ganska många på en och samma plats.

Tanken på att en enda männsika, helt utan samvete och helt utan brådska, mördar alla de där 100 unga personerna, är fullständigt ofattbart.
Just nu är dödssiffran upp i 93 tror jag men den väntas stiga.

Varför? Det är det som maler genom allas huvud just nu, varför?
Gärningsmannen hade planerat allt i 10 år. 10 ÅR!? Var det inte någon gång som han lutade sig tillbaka och tvivlade på att det han planerade att göra var fel?
Varför gjorde han inte det? Högerextrem eller inte, en vanlig normalt funtad människa lutar sig tillbaka tillslut och inser att det här inte är en bra idé.
Så måste det vara, eller?

Anders Behring Breivik kan väl inte ha fötts som en genom ond liten bebis? En gång i tiden måste han också ha varit en busig 4 åring, precis som Eddie är nu. Som klättrar i träden och slår sig på knäna när han ramlar på asfalten. Eller??
Någon måste någon gång ha gett honom den sjuka idén, eller i alla fall lagt grunden för den. Men vem?
Han var medlem i den Norska motsvarigheten till Sverigedemokraterna och hur mycket jag än skulle vilja skylla bara på dem så kan jag inte det.
Jag tror det går djupare än så, mycket djupare.
Det handlar inte om ett parti, eller fel vänskapskrets eller filmer eller serier eller något sådant. När de faktorerna kommer in i bilden har grunden redan skapats.
Den finns i hemmet. Jag är helt övertygad.
Jag tror inte ens det behöver vara speciellt extrema åsikter.
Det räcker med att föräldrar eller syskon inte kan vara objektiva. Det handlar om att vissa föräldrar måste förespråka sin egen rädsla för det okända och projecerar det på sina barn.
Inte medvetet kanske men det finns ändå där.
Jag har hört det i min bekantskapskrets flera gånger.
"Jävla invandrare."
"Typiskt Zigenare."
"Moderat, ja det kunde man ju förstå."
"Sosse-svin."

Oskyldiga glåpord som kanske egentligen inte har någon betydelse i stunden eftersom man egentligen inte menar vad man säger och om det verkligen skulle gälla liv och död så skulle man hjälpa, oavsett kultur eller religion.
Men tänk om dessa ord nådde en sådan som Anders Behring Breivik, som jag hoppas och tror inte var helt frisk.
Hur slår sådana oskyldiga ord då?
Alldeles åt helvete fel uppenbarligen.

Kunde man ha gjort något för att förhindra den fruktansvärda massakern?
Ja, förmodligen.
Vi har alla en del av skulden till att sådana här saker händer. Oavsett om det är det här som hänt i Norge, en självmordsbombare i Afgantistan eller en skolskjutning i USA.
Det är vårat, vi männsikors fel alltihop.
Det är vi som sår fröna till sådana galna tankar och föreställningar.
Det är vi som retas.
Det är vi som mobbas.
Det är vi som fryser ut och särbehandlar.
Det är vi som blundar och inte vill se.
Det är vi som hatar.

Men. Mitt i all denna förtvivlan och hopplöshet blir jag ändå varm i hjärtat när jag läser om alla dessa heroiska insatser för att hjälpa, för att rädda, för att bara finnas där.
Från Poliserna som gick i land på ön och grep gärningsmannen, till de som gav sig ut i båtar för att rädda de i vattnet, till de som åkte i skytteltrafik mellan stranden och hotellt med överlevande. Jag tänker också på de vakter och spärrvakter som hjälpte polisen i samband men bomben i Oslo till mina vänner på facebook som på ett sätt visar sitt stöd för de drabbade just nu.
För det är vi som hjälper.
Det är vi som bryr oss.
Det är vi som gråter.
Det är vi som kramas.
Det är vi som älskar.

Jag känner mig lite som en hycklare, för det här känns mycket hårdare än något annat som har hänt av liknande slag.
Men jag är väl inte mer än männsika antar jag.
Oslo, ligger mindre än en dagsresa bort.
Jag känner de som är från Norge och jag känner folk som bor i Norge.
Vi pratar nästan samma språk och vi har liknande kultur.
För bara några veckor sedan var det jag som tältade tillsammans med tusentals andra ungdomar, på en sammankomst där många politiska talesmän var inbjudna.

Det hade lika gärna kunnat vara jag.....

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta detta inlägg, mer än att:
Ta hand om varandra.
Vänta inte på något bättre utan ta vara på dagen.
Älska varandra och säg till de du älskar att du gör det.
Lär era barn att respektera ALLA människor!!!

Min första semestervecka i bilder!

Det är Lördag! Kan för mitt liv inte fatta att det redan är Lördag!! Om tiden gick såhär fort under en arbetsvecka skulle jag ha 2 jobb och tjäna massor med pengar!
WTF!
Vi har pysslat med mycket den här veckan och här kommer några bilder som visar ungefär med vad!

Vi började på Fredagen med lite Power Meet! En tradition varje år. Mc Donalds var givet såklart å sen åkte vi Raggarbil med Mormor och Morfar och Micke och Alvin. Eddie ÄLSKAR att åka raggarbil! Då får man ju sitta direkt på sätet å vinka till alla som står utanför!

Det bästa med Power Meet är ändå att man får vara med morfar heeeela kvällen! Det tycker både Alvin och Eddie!

På Tisdagen var det Lådbilslandet i Nykvarn som gällde. Alvin och Micke och Nästan hela familjen Boyton hängde på. Utom Camilla som åkte till IKEA! Det tråkigaste med Lådbilslandet är köandet...

Men det är det värt när man får susa runt på såna här vrålåk!

Eller åka griståget med kusinen!

Alvin tordes inte köra något själv men då var det tur att stora trygga kusinen Eddie var där som sällskap så Alvin fick åka med honom när de körde lastbil! Alvin fullkomligen avgudar sin kusin!

På kvällen tog Nessie och jag oss en promenad till brottet i Hällby. Jag har aldrig gått dit förr å jag förstår inte varför. Jättevackert ju!

Å Nessie trivdes som vanligt i vattnet!

En gammal idomintub som låg där bland stenarna fick agera dummie!

På Onsdagen var Abbe hos oss hela dagen och när de hade bråkat tillräckligt så bestämde vi oss för att det enda vettiga att göra var att stoppa i dom lite glass. Iväg till Slagsta alltså. En nära katastrof blev det ju ändå när det visade sig att Abbe fått en guldvippa i sin glass och Eddie fått in silvervippa i sin! Nästa gång ber vi om HELT identiskt lika glassar! Hmm....de är nog så nära tvillingar man kan vara utan att verkligen vara det.

När vi kom hem lekte Eddie och Abbe mamma pappa barn. Tydligen var det någon familjetragedi på gång där eftersom de behövde smeta in sig med körsbär som var "blod"?! o.O
Jag tyckte det var bäst att inte fråga utan stoppade dem båda helt enkelt i badet.
Efter att ha torkat upp halva badvattnet från golvet å fått i dem lite mat så avslutade vi sedan kvällen med mys. Film å popcorn innan Abbe fick gå in till sig och sova. Det är så jäkla skönt med kompisar precis vägg i vägg ibland!

På Torsdagen åkte vi på kryssning! En väldigt nöjd Eddie började kvällen med att vinna två av tre gånger på godisbingo!  Hur glada de övriga ca 30 barnen var över det vet jag dock inte!

Fönster i hytten var väldigt populärt! Å båten var sååå stor! Ända upp till taket!

Robban spanade efter.......fisk?

Å jag pustade en stund. Det var den i särklass nyktraste kryssningen någonsin i alla fall! Men roligt hade vi i alla fall!

En väldigt vacker solnedgång från båten med mina finaste killar!

Åååå en på mamman...

"Å jag är så hungrig!" sa Eddie strax innan vi skulle äta buffé. "Jaha" sa jag vad skulle du vilja ha då?
"Grönsaker!" Utropade Eddie entusiastiskt! Öhhmm...är det då man ska misstänka att ungen fått för mycket godis?  Nåja, en å annan köttbulla slank nog också ned.

I morgon drar vi ner till ett regnigt Göteborg! Vad som händer där berättar jag senare!

Hur man går på festival som 30+

Jag skulle kunna berätta om min vecka på Peace & Love. Gå in i detalj på vad vi gjorde, vilka band vi såg och vilka band vi inte såg..........men det finns så många som skriver sånt tråkk!

Istället kommer här en lista för vad som kan vara bra att tänka på när du som 30+:are tänker gå på festival tillsammans med 50.000 andra människor varav ungefär 40.000 är mellan 15-25 år gamla!

Here it goes!

• Kom ihåg biljetterna! Upptäcker man strax innan Borlänge att biljetterna ligger kvar hemma på      köksbänken leder det lätt till en mindre hjärtinfarkt!

• Skaffa rejäla, fotriktiga skor. Å då menar jag inte bara sköna bekväma skor. Nej nej det duger icke! Jag menar riktigt fotriktiga á la dämpning delux. Det må hända att det inte är speciellt vackert men med tanke på att du går och står precis hela tiden, på asfalt, så kommer dina fötter att kyssa dina tår....ja ....eller.....ni förstår vad jag menar...

• Drick! Visst, du kan välja att dricka alkohol, det kan ju döva smärtan i kroppen (som du garanterat har eftersom du ALDRIG får sitta ordentligt). MEN, tag i aktning 2 saker. Antingen får du dricka jäkligt varm öl, från ett varmt tält på en varm skitig camping mitt på dagen (weiii), eller så får du ställa dig i en evighetslång kö på festivalområdet för att ta dig in i ett öltält för att sedan ställa dig i nästa evighetslånga kö för att få din öl för att sedan stå och dricka upp den där ölen (för glöm att du får sitta) snabbt som fan så du hinner till nästa spelning (dubbel weii).  Nej den enda drycken är vatten! Den är lätttillgänglig eftersom alla andra bara dricker alkohol och ska du slåss med ungdomarna framför scenen så vill det till att du har vätskat dig ordentligt!

• Gör upp ett spelschema med artister du vill se och följd det sedan sådär halvbra. På så sätt missar du inget men du hinner ändå smita in på små obskura spelningar och har chansen att upptäcka något riktigt riktigt bra.

• Om du någon gång får tråkigt på festivalen, vilket är föga troligt, så sätt dig ner någonstans där det inte ligger allt för många cigarettfimpar, tomburkar, papptallrikar och glasspinnar. Ta de lugnt och titta på människorna runt om dig. VEM är en potentiell psykopat? Vem skulle gå runt med en mascete eller löjligt stor hagelbössa och bara go crazy OM de inte hade haft den där lilla rösten i huvudet som talar om att det är nog en dålig idé att göra så. Ganska underhållande faktiskt!

• Om du blir riktigt trött, köp en Red Bull.... man kan även köpa en energidryck med en rastafari man på men jag är högst tveksam på om man blir speciellt pigg och alert av den!

• Se till att du vid dagens slut är totalt utmattad och ledbruten i hela kroppen. Då sover du som en klubbad säl med snorfulla människor som antingen skriker, slåss eller har sex alldeles för nära dig. Ju ondare du har desstå bättre sover du!

• Så till den sista och kanske viktigtaste punkten. Om du någon gång är på en festival där Christian Kjellvander spelar. Missa inte det! Det är magiskt, episkt, otroligt vackert och får alla dina kroppshår, önskade som oönskade att stå rakt ut! 

                                                    
                                                  

Motstånd

Jag spjärnar emot, det gör jag verkligen.
Hela min kropp gör motstånd, uppror.
Han vet precis vad han håller på med, vet precis hur han ska locka mig,
med sitt perfekta yttre och sitt mjuka inre.
När jag minst anar det så dyker han upp med något nytt, något än mer attraktivt,
än mer underbart, en överraskning döljer sig alltid någonstans.
Jag protesterar, det här är inte längre rättvist.
Hur ska jag orka?
Hjärnan säger nej min mitt hjärta skriker JA, JA!
"Du mår ju så bra av honom."
Men lyckan är kortvarig, jag vet ju det.
När han är borta kommer ångesten smygande som en ondskefull skugga.
Varför gjorde jag så?
Jag borde inte...
Nästa gång kommer jag kunna stå emot!
Men så plötsligt, finns han bara där igen.
Lika charmigt lockande som förr.
Mitt motstånd faller i tusen bitar och jag är fast........igen.
Varför ska det vara så svårt att inte falla, om och om igen......

Sevärdhet

Jag är värd att se på

Trots att mina näsa är lite krokig och inte riktigt passar in i ansiktet

Jag är värd att se på

Visst jag har kanske inte bara en haka och den där bulan som ska vara på överarmen tenderar att liksom hänga lite på fel sida

Jag är värd att se på

Även fast mina bröst obönhörligen letar sig ned mot marken med gravitationens kraft och magen mest liknar en överjäst degklump

Jag är värd att se på

Jo, vågen visar hiskeliga siffror som likväl skulle kunna vara en mindre häst och benen liknar mera trädstockar än verkliga ben

Men jag är ändå värd att se på

För jag har ögon som är gröna och bruna där färgerna liksom smälter ihop i ett vackert mönster

För att min mun ändå kan le och skratta och ibland kan den inte sluta skratta

För att mina armar är ganska starka och nu är de brunbrända och fulla med fräknar

För att för att mina bröst är runda och mjuka

För att min mage också är mjuk men det är bara för att jag har burit ett barn där

För att mina ben kan ta mig dit jag vill, även om det inte går speciellt snabbt

Och visst, vågen visar hiskeliga siffror

Men det betyder ju bara att det finns så mycket mer att se på!

Jag är sevärd

Men va faaaaan!

För att citera min kära vän som har något ehhm mer annorlunda ordspråk än vad jag har...  Han knullar mina öron!!!!  Eddie alltså herregud han slutar ALDRIG att prata!!
Å missförstå mig rätt här, jag är jätteglad över att han pratar och utvecklas och lever sig in i sin fantasi. Men säger den ungen mamma en gång till idag så vet jag fan inte vad jag gör!! Jag är så tacksam över att det är Robban som är hemma hela sommaren och inte jag liksom. Mitt tålamod just nu är lika med noll och jag vet inte riktigt varför.


Annars började dagen hemma hos familjen Eriksson/Fahlin med en liten släng av lagen om alltings jävlighet...
Precis som vartenda enda år när skattepengarna kommer och vi ÄNTLIGEN har lite pengar över så går något sönder. Det slår ALDRIG fel! Så i morse pajjade spishällen. Den har varit lite halvtrasig i ett år nu och nu var det visst tack och godnatt.
Weiii, för det är ju gratis!
Meeeen, som tur är så är ju jag å Robban ganska lika funtade på i alla fall ett plan.Vi brukar köra på mottot "nöje först och nytta sen" så istället för att deppa ihop oss över det så åkte vi till Jysk å köpte nya utemöbler! 
Herregud det finns ju grill liksom!

Nä men i morgon åker vi till Ikea också å inhandlar spishäll som reparationsfonden så småningom får betala. Å renovationen i köket som vi tänkt göra blir nog uppskjuten till höst istället. Har jag levt med gula tapeter i 4 år så klarar jag mig nog ett tag till.

Resten av pengarna vi fick måste nog tråkigt men sant gå till bilen... nödvändigt ont. Fast å andra sidan så ska vi ju ner till GÖteborg så det blir väl till att leta billiga reservdelar!

En tripp till Vilsta marknad hann vi också med idag. Inhandlade mycket viktiga saker som jordgubbar,  Kockostoppar och spindelmannen t-shirt till Eddie!
Nu står det en longdrink i kylen och väntar på mig och jag hoppas hoppas att Eddie somnar snabbt!
Skulle nog behöva en riktig snyftarfilm ikväll känner jag!

Maybe not all bad

Man skulle ju kunna tro att världen vi lever i är en mörk och hemsk plats. Så mycket ondska finns här. Så mycket lidande, så mycket hopplöshet.
Ja i mångt och mycket är det en farlig plats den här jorden.

Men så finns det vissa saker. Små triviala saker egentligen. Inget som kan stoppa ett krig eller lösa världssvälten.
Men som i alla fall får mig att hoppas lite extra på mänskligheten,
Kanske den inte är så genomrutten trots allt.
Jag pratar om Flashmobs!
OM det nu mot all förmodan är någon som inte vet vad det är (mamma till exempel,,,) så handlar det alltså om att många, för varandra förmodligen helt okända personer samlas på ett viss ställe ett visst klockslag och utför något, en dans till exempel, eller så står de bara helt stilla, stannar mitt i sin rörelse och liksom fryser tiden en kort stund. När allt är över så försvinner alla bara som om inget hänt.
Var hur och när dessa flashmobs ska äga rum sprids via nätet och djungeltrumman antar jag, jag vet inte riktigt. Jag tycker bara det är så jäkla coolt att så många människor kan engageras i något sådant som är så fyllt av glädje och kärlek. Jag blir helt varm i hjärtat varje gång jag ser det.
Min tanke är att så länge det finns flashmobs så KAN inte mänskligheten vara helt genomrutten, det finns nog hopp för oss än!

Close encounter!

Alltså, det är inget fel på naturen. Skogpromenader tar jag ju titt som tätt och de är riktigt trevliga. Solnedgångar är ju väldigt vackert och när alla växter och sånt slår ut på våren så liksom spritter det i hela kroppen.
Det är bara ett litet problem. Djur! Don't get me wrong.... jag älskar djur. Hundar, katter, hästar, marsvin, råttor, kaniner, sköldpaddor you name it, I love them! MEN jag föredrar om jag får älska dem på mina villkor, alltså när jag vill. Detta gäller även för vilda djur.
Låt mig ge er ett exempel. Häromdagen så var jag ute med Nessie på en långpromenad. Vi gick längs med en åker när jag plötsligt får syn på en räv kanske 25-30 meter bort. Räven hade inte upptäckt oss så jag kunde lugnt stå där en stund och beundra det vackra djuret innan det fick korn på oss och snabbt sprang iväg över åkern. Sånt älskar jag, att få se vilda djur i sin rätta natur. Jag var liksom beredd på det och då är det ingen fara.
MEN jag gillar inte när djur liksom smyger sig på mig, när jag går där helt ovetandes.
Till exempel nu i helgen när vi var ute vid sommarstugan en bit utanför Eskilstuna.
Jag tänkte då vid ungefär 23 tiden att jag skulle ta med Nessie på hennes sista promenad. Det var varmt ute och fortfarande ganska ljust så jag tog vägen över åkern och runt förbi några andra stugor. När jag går sedan på grusvägen tillbaka hör jag plötsligt hur det prasslar till bredvid mig i diket. Jag tittar dit och får se hur ett stort ( jag jag tror i allafall det var stort, allt verkar ganska stort som hoppar upp en halvmeter ifrån en i skumt ljus) rådjur slänger sig upp ur diket och far iväg ut över fältet. Något chockad piper jag till och kramar lite extra runt Nessies koppel (som inte bryr sig alls)! Pulsen är nu inte riktigt så lugn som den varit innan men jag fortsätter ändå att traska vidare hem. När jag bara har några hundra meter kvar anar jag återigen något som rör sig bredvid vägkanten kanske 10 meter framför mig. Jag stannar och väntar mig se ännu ett rådjur, då det verkar finnas gott om dem här. Men döm om min förvåning när det kryper ut en GRÄVLING som lugn börjar vanka längs med vägen åt samma håll som jag ska gå!
Grävlingar har jag ju lärt mig, är ondsefulla mördarmaskiner med käftar som utan minsta ansträngning hugger av ben. Med andra ord, mina dagar var räknade.
Hade jag haft en mobil på mig så hade jag naturligtvis ringt till Robban och bett honom köra de där kanske 200 meterna och hämta mig med bilen. Men eftersom jag nu inte tänkt att jag skulle möta min mördare såhär på kvällskvisten så hade jag lämnat den hemma. Så vad göra? Här kunde jag ju inte stå och Nessie fattade inte alls varför jag  stod där och ojjade mig! Grävlingen stannade till lite och sniffade i luften och försvann sedan in i det höga gräset vid vägkanten, bara för att sedan dyka upp på vägen ännu lite längre fram.
Jag bestämde mig för att inte låta modet svika mig utan smög mig försiktigt efter den. I samma ögonblick som den försvann in i det höga gräset igen så skuttade jag upp på gräsmattan till huset som låg precis där och likt en smidig panter så smög jag och hunden försiktigt fram medan jag lyssnade efter ljud. När gräsmattan tog slut hade jag inte sett grävlingen på ett tag. Nu fanns det bara en utväg. Jag bytte skepnad och blev en gassel som snabbt skuttade iväg och sprang så snabbt jag kunde hem.
Grävlingen såg jag inte igen och ja, jag överlevde!!

Dagen efter skulle vi åka in till stan en sväng och när vi kör där på en lilla asfaltsvägen innan vi kommer ut på den stora vägen så får vi plötsligt bromsa in. För där, mitt på vägen sitter en liten grävlingsunge och mumsar på något dött. Hur söt som hellst och inte rädd alls, när vi stannade bilen för att titta på den så la den sig ner lite snygg och fortsatte med god aptit.
Då, sådär med en ståldörr och glas emellan var den jätte jätte gullig och fin och det var fantastiskt att se den där i sitt rätta element helt levande (för grävlingar ser man ju mest liggande på rygg och väldigt uppsvällda).
Som sagt, jag älskar djur.... på mina villkor!!

Doldisen

Tillhör du dem som nästan aldrig spenderar mer än 15 minuter i en av tre klädaffärer, eftersom det är de enda affärerna som har det du kan ha och utbudet är så litet att 15 minuter är allt som krävs?
Eller är du kanske en av dem som säger "Nej tack." när någon bjuder dig på något ätbart. Skyller du också då på att du är mätt bara för att sedan gå hem och proppa i dig några mackor bara för att du är så hungrig?
Kanske är du en av dem som smyger till skafferiet för att norpa en godisbit eller något liknande, något gott och sött som ingen får se att du äter?
Tittar du också i kataloger med sommarkläder och önskar, hoppas och fantiserar men lägger sedan katalogen i pappersinsamlingen, för det är ändå ingen idé.
Du är säkert en av dem som möter andra i snygga stövlar, sexiga korta kjolar och tighta toppar som visar den där snygga timglasformade kroppen och sedan tittar ned på din egen kropp och suckar lite uppgivet.

Inte??

Då är du förmodligen inte tjock.... GRATTIS!

"Förr så åt jag ungefär 3 pizzor om dagen och 4 kilo godis, men så slutade jag med det och började äta gröt istället. Sen slutade jag ligga på soffan 24 timmar i sträck och började promenera! Nu har jag gått ned 30 kg!"

No shit Sherlock!!

Men vad gör man om man aldrig ätit pizza ens en gång i veckan? Om man "nästan" bara äter godis på lördagar om ens det? Om man alltid varit aktiv i någon form antingen hårt tränande eller "bara" raska promenader? Och om man sen lägger till ALLA former av dieter, nyttigheter och kurar man kan räkna upp.... och det enda som händer är.....ingenting....
När ska man sluta hoppas??
När ska man säga att nu får det vara nog.... jag vill faktiskt också leva mitt liv!
Aldrig?
Men herregud andra kan ju så varför kan inte jag?
Det är en fråga jag väldigt gärna skulle vilja ha svar på....

Varför ska jag banta? Varför måste jag vara smal? Vem är det som säger att det är normalt att vara smal?
Media? Definitivt... det är inte ok att vara tjock hur mycket de än försöker förmedla att alla ska behandlas lika..... skitsnack. På nästa sida så står det ändå: "Så döljer du putmagen" eller "Så klär du bort en hel storlek" eller "Gå ner 5 kg till midsommar".
Budskapet är enkelt, göm dig, dölj dig, låt ingen se vem du egentligen är.
Det är inte ok att vara tjock... någonsin....
Ur hälsosynpunkt då? Absolut... det är inte hälsosamt att vara överviktig.... men om alla värden alltid sett jättebra ut då? Är jag då ändå sjukare än den som är normalviktig fast har högt blodtryck?
Det verkar så.....

Nej jag ska inte ge upp...
Ja jag ska fortsätta kämpa....
Inte för mig själv.....
För Eddie
För ett syskon..... som min kropp tydligen vägrar tillverka innan jag går under tresiffrigt....

Men hur??????

Mamma och Pappa

De är mina föräldrar, mina förebilder, mina vänner, mina stöttepelare. Ganska ofta också min bank!
När jag var yngre var de dessutom inte helt sällan mina bittra fiender. Fast jag tycker själv att vi tog oss igenom tonårstiden ganska smärtfritt!

Mamma och Pappa blev tillsammans när de var 14 år! En Ranstabo och en Kumlabo som hittade varandra. Bittra fiender som slöt en allians... Ni som bott i små byar vet precis vad jag talar om.
Tillsammans sen de var 14 år alltså, när jag växte upp så tänkte jag väl inte så mycket på det men nu när jag själv har familj så inser jag hur fantastiskt extraordinärt det är.
Uppbrott och skiljsmässor är ungefär lika vanligt som nya serier på tv och att barn har både två och tre hem är inget konstigt nu längre. Inget fel med det, absolut inte, men det får mig att inse vilken unik familj vi är.

När det gäller relationer är de mina absolut största förebilder. Herregud klarar man av att vara tillsammans i 40 år, växt upp tillsammans, tagit beslut om en framtid tillsammans, två ungar, bitvis riktigt knackig ekonomi, ett hus som då och då riskerat att falla ihop och diverse djur.... då klarar man fan vad som hellst. Å kan dom så kan jag liksom!

Det är mamma och pappa jag vänder mig till när jag är glad, ledsen, arg... när jag behöver hjälp ekonomiskt, när jag behöver prata ut, när jag bara behöver gråta lite.
Jag gläds med dem när något går bra och jag får ångest när jag ser att de mår dåligt.

Nu är jag mamma själv och förstår plötsligt alla gånger de förmanat mig och tjatat på mig.
Jag skulle aldrig ha velat haft det på något annat sätt!
Min enda önskan nu är att bli en lika bra förälder till Eddie som de har varit till mig!

Om du frågade dem vad som var det största ögonblicket i deras liv så antar du säkert att de skulle svara, "när vi fick våra barn". Men jag är faktsikt inte så säker på det. Jag tror att det största ögonblicket var när de fick sina barnbarn! Å det största ögonblicket för deras barnbarn tror jag var när de fick sina morföräldrar!
De är ju världens coolaste mormor/farmor och morfar/farfar....fast det är svårt att hålla reda på begreppen ibland, särskilt när båda barnbarnen är hemma!

Min mamma är bäst! eller Min pappa är bäst! Så har många barn sagt i alla tider.
Jag säger det fortfarande, utan tvekan.
Min mamma och pappa är de bästa, finaste, snällaste föräldrarna och morföräldrarna som någon någonsin kunnat önska sig.
De har gjort mig till den jag är idag. De har hjälpt mig genom svåra stunder, de har stöttat mig och pushat mig. Funnits där alla tider på dygnet alltid...

Att säga jag älskar dem vore för banalt... för litet...för fjuttigt...

Mamma och Pappa.... ni är skälet till min existens...på så många sätt att det inte går att förklara.

I dag den 19 maj 2011 har de varit gifta i 32 år!!

GRATTIS!!

Teknik!

Jag hatar ny teknik! Eller rättare sagt ny teknik hatar mig! Eller jag har inget minne som kan lagra ny teknik!
Vår gamla trogna DVD gick sönder. Den som jag kunde utan och innan. Kände till alla skavanker och trix för att komma förbi dem. Men allt har sin tid och nu gick den helt enkelt inte att rädda mer.
Jaha så nu sitter jag här med våra nya leksaker. Ett playstation 3, som ju ska vara såååååå bra och tänk så mycket man kan göra med det, och Blurej kan man ju spela på den också, å spel å musik å film å jada jada jada....
En stor jävla förstärkare står bredvid....en MILJARD knappar! Men räcker det så? Nej nej en Subwoffer måste vi ju ha också. Vi hittade en billigt. Tacka gudarna!
Min kära sambo har kopplad ihop allt, utan större framgång så egentligen är det min kära sambos kära vän som har kopplat ihop allt.
Tack för det Jussi!
Efter en snabb lektion i hur man får igång en film, vilket ju definitivt inte bara var att stoppa i den och trycka på play....så var jag nu ikväll ensam och tänkte att varför inte se New Moon...den har jag ju inte sett mer än en 20 gånger kanske....
Så hur var det nu...vilken knapp skulle förstärkaren stå på? Hur får man bilden till tv:n? Knappa knappa knappa...ok bild....inget ljud....ok ljud....lågt....hur fan höjer man nu då?? Jaha, varför har filmen börjat alldeles av sig självt och dessutom hoppat fram till slutet??
Subben...vilken knapp skulle man INTE trycka på?? Trycka trycka trycka... inget händer.... 3 fjärrkontroller, vilken går till vilken?? Nu ljud...äntligen... och oj där kom visst menyn fram.... då så...
Efter sju svåra år och en jävla massa svärande så tittar jag nu äntligen på filmen.
Jag tror alla knappar står rätt och även om de inte gör det så tänker jag inte röra något mer!

Å vad spelar det för roll egentligen? Den här filmen kan man titta på i vilket skick som hellst! Edward kommer alltid att vara Edward!