Först vill jag att ni ska fundera på hur många 100 personer är?.
Det är fler än i din klass. Fler än i ditt hockeylag eller fotbollslag. Kanske fler än dina facebook vänner.
Tänk efter lite, 100 personer är ganska många på en och samma plats.
Tanken på att en enda männsika, helt utan samvete och helt utan brådska, mördar alla de där 100 unga personerna, är fullständigt ofattbart.
Just nu är dödssiffran upp i 93 tror jag men den väntas stiga.
Varför? Det är det som maler genom allas huvud just nu, varför?
Gärningsmannen hade planerat allt i 10 år. 10 ÅR!? Var det inte någon gång som han lutade sig tillbaka och tvivlade på att det han planerade att göra var fel?
Varför gjorde han inte det? Högerextrem eller inte, en vanlig normalt funtad människa lutar sig tillbaka tillslut och inser att det här inte är en bra idé.
Så måste det vara, eller?
Anders Behring Breivik kan väl inte ha fötts som en genom ond liten bebis? En gång i tiden måste han också ha varit en busig 4 åring, precis som Eddie är nu. Som klättrar i träden och slår sig på knäna när han ramlar på asfalten. Eller??
Någon måste någon gång ha gett honom den sjuka idén, eller i alla fall lagt grunden för den. Men vem?
Han var medlem i den Norska motsvarigheten till Sverigedemokraterna och hur mycket jag än skulle vilja skylla bara på dem så kan jag inte det.
Jag tror det går djupare än så, mycket djupare.
Det handlar inte om ett parti, eller fel vänskapskrets eller filmer eller serier eller något sådant. När de faktorerna kommer in i bilden har grunden redan skapats.
Den finns i hemmet. Jag är helt övertygad.
Jag tror inte ens det behöver vara speciellt extrema åsikter.
Det räcker med att föräldrar eller syskon inte kan vara objektiva. Det handlar om att vissa föräldrar måste förespråka sin egen rädsla för det okända och projecerar det på sina barn.
Inte medvetet kanske men det finns ändå där.
Jag har hört det i min bekantskapskrets flera gånger.
"Jävla invandrare."
"Typiskt Zigenare."
"Moderat, ja det kunde man ju förstå."
"Sosse-svin."
Oskyldiga glåpord som kanske egentligen inte har någon betydelse i stunden eftersom man egentligen inte menar vad man säger och om det verkligen skulle gälla liv och död så skulle man hjälpa, oavsett kultur eller religion.
Men tänk om dessa ord nådde en sådan som Anders Behring Breivik, som jag hoppas och tror inte var helt frisk.
Hur slår sådana oskyldiga ord då?
Alldeles åt helvete fel uppenbarligen.
Kunde man ha gjort något för att förhindra den fruktansvärda massakern?
Ja, förmodligen.
Vi har alla en del av skulden till att sådana här saker händer. Oavsett om det är det här som hänt i Norge, en självmordsbombare i Afgantistan eller en skolskjutning i USA.
Det är vårat, vi männsikors fel alltihop.
Det är vi som sår fröna till sådana galna tankar och föreställningar.
Det är vi som retas.
Det är vi som mobbas.
Det är vi som fryser ut och särbehandlar.
Det är vi som blundar och inte vill se.
Det är vi som hatar.
Men. Mitt i all denna förtvivlan och hopplöshet blir jag ändå varm i hjärtat när jag läser om alla dessa heroiska insatser för att hjälpa, för att rädda, för att bara finnas där.
Från Poliserna som gick i land på ön och grep gärningsmannen, till de som gav sig ut i båtar för att rädda de i vattnet, till de som åkte i skytteltrafik mellan stranden och hotellt med överlevande. Jag tänker också på de vakter och spärrvakter som hjälpte polisen i samband men bomben i Oslo till mina vänner på facebook som på ett sätt visar sitt stöd för de drabbade just nu.
För det är vi som hjälper.
Det är vi som bryr oss.
Det är vi som gråter.
Det är vi som kramas.
Det är vi som älskar.
Jag känner mig lite som en hycklare, för det här känns mycket hårdare än något annat som har hänt av liknande slag.
Men jag är väl inte mer än männsika antar jag.
Oslo, ligger mindre än en dagsresa bort.
Jag känner de som är från Norge och jag känner folk som bor i Norge.
Vi pratar nästan samma språk och vi har liknande kultur.
För bara några veckor sedan var det jag som tältade tillsammans med tusentals andra ungdomar, på en sammankomst där många politiska talesmän var inbjudna.
Det hade lika gärna kunnat vara jag.....
Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta detta inlägg, mer än att:
Ta hand om varandra.
Vänta inte på något bättre utan ta vara på dagen.
Älska varandra och säg till de du älskar att du gör det.
Lär era barn att respektera ALLA människor!!!
Inlägg
