Slutet

Det luktar unket men ändå inte instänkt, det är det första han lägger märke till när han långsamt kommer itll sans. Ögonlocken känns otroligt tunga oc när han äntligen lyckas kämpa upp dem så gör det ändå ingen skillnas.
Allt är svart.
Han ligger ned, så mycket kan han förstå. Inte i någon säng. Kanske på golvet, han kan inte vara riktigt säker med det är kallt och hårt. Trevande för han handen över ytan, det är strävt.
Det är så mörkt att trots att han blinkar flera gånger så vänjer sig inte blicken alls och det känns som om trots att han verkar ligga på ett solitt underlag så kan handen när som hellst träffa på tomma intet. Men så långt han kan sträcka armarna åt alla håll känner han bara det sträva, hårda kalla.
 Sten.
Kroppen rör han inte ännu. Vågar inte. Något är fruktansvärt fel.
Ögonen är inte till nytta här inne. För han är inomhus, så mycket är han säker på. Även om han inte ser väggarna så finns där ingen friskluft som skulle kunna vittna om ens ett öppet fönster. Det luktar gammalt som av flera hundra år. Ingen doft av jord eller växter, inget matos som sipprar igenom, inte ens en svag bris.
Allt är stilla, luften är stilla. Han kan höra sina egna andetag, de är korta och stötiga som om han just sprungit för livet. Hjärtat arbetar frenetiskt för att pumpa runt blodet i kroppen men på något vis verkar det inte vara tillräckligt. Han känner sig yr och han fryser.
Ett andetag.
Nästan som en viskning ekar det i tystnaden.
Nackhåren reser sig och för ett ögonblick slutar nästan hjärtat att slå. Han är inte ensam. Rent instinktivt försöker han snabbt komma på fötter och fly, men det går inte. Kroppen lyder honom inte alls.
Han tar spjärn med händerna mot det hårda golvet och försöker häva sig upp men det är till igen nytta. Det är som om han vore fastnaglad vid golvet.
Han lyssnar ut i mörkret. Allt är tyst igen. Kanske har han inbillat sig, hört sig själv?
Nej. Någon är där. Han kan känna närvaron nu. Någon eller något är alldeles nära.
Flaxande som av tusentals vingar, alldeles ovanför honom gör att han slår händerna för ansiktet.
Något klibbigt och varmt träffar hans fingrar och kan kvider till av smärtan när beröringen skär genom kroppen. Hela ansiktet är vått av något han inte törs föreställa sig vad det kan vara.
Vingslagen ökar i styrka, stiger högt högt upp i luften. Det måste vara ett torn han befinner sig i.
Allt tystnar återigen. Ångesten hammrar i bröstet och liksom i ett försök att behålla vettet försöker han minnas något från innan mörkret.
Han minns ljus. Solen. Någon som ropat hans namn. Vädjat till honom att gå in i skuggan.
Sedan, ingenting.
Högt där uppe smackar någon, slickar sig sakta om munnen. Sedan ett susande, något som faller.
Landar precis bredvid. Någon böjer sig över honom.
Någon gråter. Nej det är han själv som gråter.
En kylig hand snuddar vid hans, följer konturerna på hans arm, smeker hans kind och för ett ögonblick känns allt bara lugnt och tryggt.
Något glimtar till i mörkret, ett dovt skratt och någonstans i mörkret långt långt bort hörs en ugglas dova hoande.
Han vet att detta är slutet.

Morfar

Idag var jag på begravning för min morfar. Det var jobbigt naturligtvis, men vad gör man? Det är bara att gå in där i kyrkan och härda ut. En fin begravning var det. Ett skönt avslut och dessutom så var det en sådär underbart vacker vårdag som bara kan frambringa glädje och hopp hur ledsen man än är.
Begravningen fick mig också att inse en sak om mig själv som jag nog inte riktigt hade förstått förut. Jag är en väldigt stark människa. Jag klarar av att hantera jobbiga saker och jag klarar av att hjälpa andra hantera dem också.  Det kändes väldigt bra att upptäcka en sådan positiv sak om sig själv.

Så vad kan jag då berätta om min morfar? Vad kommer jag att minnas av honom och vad kommer jag att berätta om honom för Eddie när han växer upp och tittar på gamla kort? Att han var världens bästa morfar? Att han var något alldeles särskilt? Att det inte fanns någon som han?
Nej
Förmodligen inte.
Min morfar, var bara en morfar. En snäll morfar. En älskad morfar. Men ändå bara en morfar. Det finns många som han. Har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Bara en vanlig morfar och jag skulle aldrig ha velat ha någon annan morfar.

Hej då Morfar. Vi ses väl nån gång...