Morfar

Idag var jag på begravning för min morfar. Det var jobbigt naturligtvis, men vad gör man? Det är bara att gå in där i kyrkan och härda ut. En fin begravning var det. Ett skönt avslut och dessutom så var det en sådär underbart vacker vårdag som bara kan frambringa glädje och hopp hur ledsen man än är.
Begravningen fick mig också att inse en sak om mig själv som jag nog inte riktigt hade förstått förut. Jag är en väldigt stark människa. Jag klarar av att hantera jobbiga saker och jag klarar av att hjälpa andra hantera dem också.  Det kändes väldigt bra att upptäcka en sådan positiv sak om sig själv.

Så vad kan jag då berätta om min morfar? Vad kommer jag att minnas av honom och vad kommer jag att berätta om honom för Eddie när han växer upp och tittar på gamla kort? Att han var världens bästa morfar? Att han var något alldeles särskilt? Att det inte fanns någon som han?
Nej
Förmodligen inte.
Min morfar, var bara en morfar. En snäll morfar. En älskad morfar. Men ändå bara en morfar. Det finns många som han. Har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Bara en vanlig morfar och jag skulle aldrig ha velat ha någon annan morfar.

Hej då Morfar. Vi ses väl nån gång...