Julafton

Den här texten har jag skickat in till en tävling där temat skulle vara Jul.
Tja, jo det är det ju....typ....



”Skynda dig! Kalle Anka börjar!”
Pappa ropar och han springer så fort han orkar in i vardagsrummet. Där väntar mamma och pappa med pepparkakor, lussebullar och glögg.
Det luktar så gott! Benjamin syrsa önskar God Jul, och så sitter de där uppkrupna i soffan och myser. Att håret är blött, spelar alls ingen roll.
Mamma skrattar högt åt Kalle Anka i husvagnen och säger att precis sådär ser han också ut när hon väcker honom om mornarna.
Så högt skrattar hon att det ringer och susar i öronen. Men det bryr han sig inte om. Han är så lycklig att få vara här, med mamma och pappa.
Bara de tre, precis som det ska vara.
Nu börjar Robin Hood och det är så spännande att han kryper upp i pappas famn. Pappa kramar honom hårt, jättehårt.
Det trycker över bröstet och han känner sitt hjärta dunka där innanför. Men med pappas armar runt sig känns allt tryggt, allt är som det borde vara.

Advenstljusstakens fyra ljus brinner med höga lågor. Han stirrar in i ljuset och världen runt om honom blir suddig. Mamma skrattar fortfarande och pappa håller honom hårdare och hårdare. Håret är blött och kanske är det också lite kallt.
Han vet inte riktigt.
Allt han vet är att han vill stanna här, precis här, i soffan med mamma och pappa och Kalle Ankas jul.
Han ser upp på dem, men nu syns de inte så bra längre. ”Mamma?” Frågar han, men hon hör honom inte. Bara skrattar och skrattar. Öronen susar och ringer, det gör ont. Det gör ont i kroppen också.
Pappas grepp är så hårt att det är svårt att andas. Han försöker förklara att han inte alls är så rädd för Robin Hood, han är en stor kille nu. Fem år, hela handens fingrar!
Men när han försöker prata med pappa så sticker det bara i halsen och inga ljud kommer fram.

Han är så lycklig……eller? Håret är så blött och det rinner ned i ögonen. Klibbigt, det är svårt att se. Han vill ju se mamma som är så glad och pappa som är så snäll.
Men det är så svårt. Borde han vara rädd? Hjärtat bultar lite mindre nu, tystare på något sätt. Jultomtens leksaker sjunger och spelar på tv:n. Det låter väldigt långt bort.
Mamma skrattar och skrattar, eller skriker hon? Varför skulle hon skrika, de är ju så lyckliga?! Det är kallt nu, han fryser.
Det är konstigt, för ljusen brinner fortfarande och lågorna är jättehöga. Blå och röda är de, lågorna. Det är konstigt, men fint.
Pappas armar släpper taget nu. Det blir ännu kallare. Mamma gråter, skriker, han hör det nu. Så dumt. Det är julafton och Kalle Anka. Då ska man inte vara ledsen. Fast Kalle verkar vara slut nu, han kan i varje fall inte längre höra tv:n.
Men snart kommer tomten väl? Dumma kladd som bara rinner i ögonen så han inte kan se. Armen vill inte lyfta sig för att torka bort det.
Det är mörkt nu. Väldigt mörkt. Mamma gråter, men nu kan han knappt höra henne längre. Det är synd om mamma som gråter.
Han hör något annat tydligt nu. Det är hjärtat.
Det pickar och slår så fint och tyst och långsamt.
Han är så trött, så väldigt trött.
Snart så kommer Tomten

Och nu, är allt, tyst.