Motstånd

Jag spjärnar emot, det gör jag verkligen.
Hela min kropp gör motstånd, uppror.
Han vet precis vad han håller på med, vet precis hur han ska locka mig,
med sitt perfekta yttre och sitt mjuka inre.
När jag minst anar det så dyker han upp med något nytt, något än mer attraktivt,
än mer underbart, en överraskning döljer sig alltid någonstans.
Jag protesterar, det här är inte längre rättvist.
Hur ska jag orka?
Hjärnan säger nej min mitt hjärta skriker JA, JA!
"Du mår ju så bra av honom."
Men lyckan är kortvarig, jag vet ju det.
När han är borta kommer ångesten smygande som en ondskefull skugga.
Varför gjorde jag så?
Jag borde inte...
Nästa gång kommer jag kunna stå emot!
Men så plötsligt, finns han bara där igen.
Lika charmigt lockande som förr.
Mitt motstånd faller i tusen bitar och jag är fast........igen.
Varför ska det vara så svårt att inte falla, om och om igen......