Alltså, det är inget fel på naturen. Skogpromenader tar jag ju titt som tätt och de är riktigt trevliga. Solnedgångar är ju väldigt vackert och när alla växter och sånt slår ut på våren så liksom spritter det i hela kroppen.
Det är bara ett litet problem. Djur! Don't get me wrong.... jag älskar djur. Hundar, katter, hästar, marsvin, råttor, kaniner, sköldpaddor you name it, I love them! MEN jag föredrar om jag får älska dem på mina villkor, alltså när jag vill. Detta gäller även för vilda djur.
Låt mig ge er ett exempel. Häromdagen så var jag ute med Nessie på en långpromenad. Vi gick längs med en åker när jag plötsligt får syn på en räv kanske 25-30 meter bort. Räven hade inte upptäckt oss så jag kunde lugnt stå där en stund och beundra det vackra djuret innan det fick korn på oss och snabbt sprang iväg över åkern. Sånt älskar jag, att få se vilda djur i sin rätta natur. Jag var liksom beredd på det och då är det ingen fara.
MEN jag gillar inte när djur liksom smyger sig på mig, när jag går där helt ovetandes.
Till exempel nu i helgen när vi var ute vid sommarstugan en bit utanför Eskilstuna.
Jag tänkte då vid ungefär 23 tiden att jag skulle ta med Nessie på hennes sista promenad. Det var varmt ute och fortfarande ganska ljust så jag tog vägen över åkern och runt förbi några andra stugor. När jag går sedan på grusvägen tillbaka hör jag plötsligt hur det prasslar till bredvid mig i diket. Jag tittar dit och får se hur ett stort ( jag jag tror i allafall det var stort, allt verkar ganska stort som hoppar upp en halvmeter ifrån en i skumt ljus) rådjur slänger sig upp ur diket och far iväg ut över fältet. Något chockad piper jag till och kramar lite extra runt Nessies koppel (som inte bryr sig alls)! Pulsen är nu inte riktigt så lugn som den varit innan men jag fortsätter ändå att traska vidare hem. När jag bara har några hundra meter kvar anar jag återigen något som rör sig bredvid vägkanten kanske 10 meter framför mig. Jag stannar och väntar mig se ännu ett rådjur, då det verkar finnas gott om dem här. Men döm om min förvåning när det kryper ut en GRÄVLING som lugn börjar vanka längs med vägen åt samma håll som jag ska gå!
Grävlingar har jag ju lärt mig, är ondsefulla mördarmaskiner med käftar som utan minsta ansträngning hugger av ben. Med andra ord, mina dagar var räknade.
Hade jag haft en mobil på mig så hade jag naturligtvis ringt till Robban och bett honom köra de där kanske 200 meterna och hämta mig med bilen. Men eftersom jag nu inte tänkt att jag skulle möta min mördare såhär på kvällskvisten så hade jag lämnat den hemma. Så vad göra? Här kunde jag ju inte stå och Nessie fattade inte alls varför jag stod där och ojjade mig! Grävlingen stannade till lite och sniffade i luften och försvann sedan in i det höga gräset vid vägkanten, bara för att sedan dyka upp på vägen ännu lite längre fram.
Jag bestämde mig för att inte låta modet svika mig utan smög mig försiktigt efter den. I samma ögonblick som den försvann in i det höga gräset igen så skuttade jag upp på gräsmattan till huset som låg precis där och likt en smidig panter så smög jag och hunden försiktigt fram medan jag lyssnade efter ljud. När gräsmattan tog slut hade jag inte sett grävlingen på ett tag. Nu fanns det bara en utväg. Jag bytte skepnad och blev en gassel som snabbt skuttade iväg och sprang så snabbt jag kunde hem.
Grävlingen såg jag inte igen och ja, jag överlevde!!
Dagen efter skulle vi åka in till stan en sväng och när vi kör där på en lilla asfaltsvägen innan vi kommer ut på den stora vägen så får vi plötsligt bromsa in. För där, mitt på vägen sitter en liten grävlingsunge och mumsar på något dött. Hur söt som hellst och inte rädd alls, när vi stannade bilen för att titta på den så la den sig ner lite snygg och fortsatte med god aptit.
Då, sådär med en ståldörr och glas emellan var den jätte jätte gullig och fin och det var fantastiskt att se den där i sitt rätta element helt levande (för grävlingar ser man ju mest liggande på rygg och väldigt uppsvällda).
Som sagt, jag älskar djur.... på mina villkor!!
Inlägg
